- namnkunnig
- namnkunnig
- obestämd · positiv · utrum · singular · attributiv (före substantiv)
- namnkunnigare
- komparativ · neutrum · singular · predikativ (efter exempelvis är)
- namnkunnigt
- obestämd · positiv · neutrum · singular · attributiv (före substantiv)
- namnkunnigare
- komparativ · utrum · singular · predikativ (efter exempelvis är)
- namnkunnigare
- komparativ · plural · predikativ (efter exempelvis är)
- namnkunniga
- positiv · plural · attributiv (före substantiv)
- namnkunnigare
- obestämd · komparativ · utrum · singular · attributiv (före substantiv)
- namnkunnigast
- superlativ · plural · predikativ (efter exempelvis är)
- namnkunnigast
- superlativ · utrum · singular · predikativ (efter exempelvis är)
- (namnkunnigt)?
- superlativ · adverbiell · predikativ (efter exempelvis är)
- namnkunnigare
- obestämd · komparativ · neutrum · singular · attributiv (före substantiv)
- namnkunnigare
- komparativ · plural · attributiv (före substantiv)
- namnkunnigaste
- bestämd · superlativ · maskulin · singular · attributiv (före substantiv)
- (namnkunnigt)?
- komparativ · adverbiell · predikativ (efter exempelvis är)
- namnkunnige
- bestämd · positiv · maskulin · singular · attributiv (före substantiv)
- namnkunnigare
- bestämd · komparativ · maskulin · singular · attributiv (före substantiv)
- namnkunniga
- bestämd · positiv · singular · attributiv (före substantiv)
- namnkunnigare
- bestämd · komparativ · singular · attributiv (före substantiv)
- namnkunnigt
- positiv · neutrum · singular · predikativ (efter exempelvis är)
- namnkunnigast
- superlativ · neutrum · singular · predikativ (efter exempelvis är)
- namnkunnigaste
- superlativ · plural · attributiv (före substantiv)
- namnkunnig
- positiv · utrum · singular · predikativ (efter exempelvis är)
- namnkunniga
- positiv · plural · predikativ (efter exempelvis är)
- namnkunnigaste
- bestämd · superlativ · singular · attributiv (före substantiv)
- (namnkunnigt)?
- positiv · adverbiell · predikativ (efter exempelvis är)