SVENSK ORDBOK

stinn.

/stˈ́ɪn/

Vad betyder stinn?

adjektiv
  1. 1
    välfylld så att sidorna buktar ut

    ”kons stinna juver” · ”en stinn plånbok”

    Fler nyanser och exempel

    även bildligt

    ”penningstinn”

    ”hans mage var stinn av soppan”

Synonymer till stinn

Synonymgrupp 3

Se alla synonymer →

Grupperna följer materialets egen indelning, inte betydelsernas numrering.

Var används stinn mest?

Högst frekvens i romaner.

TexttypPer miljon ord
Romaner0,5
Tidningar0,1
Webbforum0,1
RELATIV ANVÄNDNINGPlats 117 775av 4 968 346 ordformer i FLEX
Ovanligt0,2 per miljon i oviktat medel
ⓘ Om frekvensen

Värdena visar förekomster per miljon ord i tre texttyper. Staplarna jämförs med ordets högsta värde, inte som andelar av alla träffar. Rankningen bygger på ett oviktat medel; böjningar räknas separat.

Hur böjs stinn?

Ett urval av böjningar av stinn
BöjningGrammatisk form
stinngrundform
stinnapositiv · plural · predikativ (efter exempelvis är)
stintpositiv · adverbiell · predikativ (efter exempelvis är)
stinnareobestämd · komparativ · utrum · singular · attributiv (före substantiv)
stinnastsuperlativ · utrum · singular · predikativ (efter exempelvis är)
stinnastebestämd · superlativ · singular · attributiv (före substantiv)
Visa fler böjningsuppgifter
stinn
stinnare
obestämd · komparativ · utrum · singular · attributiv (före substantiv)
stinnare
komparativ · plural · predikativ (efter exempelvis är)
stinnast
superlativ · utrum · singular · predikativ (efter exempelvis är)
stint
positiv · adverbiell · predikativ (efter exempelvis är)
stinnare
obestämd · komparativ · neutrum · singular · attributiv (före substantiv)
stint
superlativ · adverbiell · predikativ (efter exempelvis är)
stinn
obestämd · positiv · utrum · singular · attributiv (före substantiv)
stint
obestämd · positiv · neutrum · singular · attributiv (före substantiv)
stinna
positiv · plural · predikativ (efter exempelvis är)
(stinnare)?
bestämd · komparativ · maskulin · singular · attributiv (före substantiv)
stinna
positiv · plural · attributiv (före substantiv)
(stinnaste)?
bestämd · superlativ · maskulin · singular · attributiv (före substantiv)
stinna
bestämd · positiv · singular · attributiv (före substantiv)
stinnare
bestämd · komparativ · singular · attributiv (före substantiv)
stinnaste
bestämd · superlativ · singular · attributiv (före substantiv)
stinnare
komparativ · plural · attributiv (före substantiv)
(stinne)?
bestämd · positiv · maskulin · singular · attributiv (före substantiv)
stinnast
superlativ · plural · predikativ (efter exempelvis är)
stinnast
superlativ · neutrum · singular · predikativ (efter exempelvis är)
stinn
positiv · utrum · singular · predikativ (efter exempelvis är)
stint
komparativ · adverbiell · predikativ (efter exempelvis är)
stinnaste
superlativ · plural · attributiv (före substantiv)
stinnare
komparativ · utrum · singular · predikativ (efter exempelvis är)
stinnare
komparativ · neutrum · singular · predikativ (efter exempelvis är)
stint
positiv · neutrum · singular · predikativ (efter exempelvis är)

Urvalet prioriterar grundformer framför bland annat genitiv. Samma form kan ha flera grammatiska funktioner.

Stinn i en mening

Reine fick en känsla av att bilen snart skulle bli så stinn av vitt glitter att den skulle svälla upp och spricka som en stjärnraket.
Ogifta Anna Stinn ville nu bara vAndu detta öf- vcrklussens kftrlckslusu argument mot den Hjälf.
Med sig hade han en stinn plånbok och rouletten fanns inom räckhåll.
Visa fler exempel
Tog hem en portfölj stinn av ingående saldo transfereringar fordringar antal per enhetspris valutaindex byggnadskostnad kubik vinkel tillägg.
Och demonen Rädsla blir fet och stinn inne i människan.
-- Vafan muttrar du om, undrar Jan och snappar åt sig en stinn påse ur ett psykologiskt välplacerat stormställ.

Automatiskt urval ur meningsdatabasen. Källans etikett och eventuellt år återges. Exemplen är inte kopplade till en särskild betydelse.

Ordets historia

Spår av stinn i äldre språkbruk.

BELÄGG I KÄLLAN

sedan förra hälften av 1400-talet

fornsvenska stinder ’hård; spänd’; gemens. germanska ord av omdiskuterat ursprungligen

Östnordiska och latinska medeltidsordspråk

Beläggen visas i källans ordning, inte kronologiskt. De kan avse olika betydelser och anger inte när ordet skapades.

Källor på den här sidan

Om källor och urval

Alla datakällor och deras användning →

Innehållet hämtas automatiskt ur vårt importerade språkmaterial. Synonymgrupper och översättningar behåller sin egen indelning och har inte kopplats automatiskt till SO:s betydelser.

Tomma avsnitt utelämnas. Urval av former, meningar och korsordsfrågor görs med fasta regler, utan AI-skrivna förklaringar.